Onda andar

De senaste dagarna har vi här hemma pratat en hel del om andar, både goda och onda. Diskussionerna har mest kretsat kring huruvida onda andar för huvudtaget finns. Min uppfattning är att de i allra högsta grad finns, även om jag hellre lägger fokus på det goda. Anledningarna till att jag tror att onda andar finns är flera, dels så tror jag att ”finns det ena, så finns det andra”, men jag har även upplevt, som jag uppfattade den, en mindre god närvaro.

Under mitten av 90talet så förändrades min värld ganska drastiskt. Mina föräldrar hade förlorat vårt hus genom den då dåliga ekonomin som rådde i hela landet. Vi fick, genom genom en arbetskamrat  till min pappa hyra ett hus på deras gård som låg i  grannkommunen. Inte allt för långt bort från lilla Gnesta, men jämfört med Gnesta så var detta verkligen en håla… Mölnbo som vi då flyttade till var i stort sett en bebyggelse som man passerade på vägen till Södertälje. Att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i Mölnbo, var en tanke som alltid kom när vi åkte igenom det. Den tanken finns fortfarande kvar😊

Eftersom vi i stort sett förlorat allt i en exekutiv auktion, så var detta den lösningen som fanns. Samtidigt som jag fick vara tacksam över att vi faktiskt hade någonstans att ta vägen.

Vi flyttade in i mitten av april och ute föll snöblandat regn.Jag hade inte sett huset innan vi flyttade in. Dagen vi flyttade, var alltså dagen jag för första gången såg huset. Jag kan fortfarande känna hur det kändes att gå in i huset. Det var något som inte riktigt stämmde….

Det började redan den första veckan. Jag var hemma själv och plockade upp saker ur kartonger. Jag sprang upp på övervåningen, där jag hade mitt rum. När jag sen kommer ner igen står alla fönster öppna och kylan väller in.

Jag känner hur nackhåren reser sig och jag kommer såväl ihåg hur tankarna gick. Öppnade jag alla fönster? Eller hade mina föräldrar kommit hem under tiden jag var på övervåningen? Efter att jag ropat och tittat efter i alla rum så insåg jag att ingen var hemma, bara jag. När jag sedan berättade detta för mina föräldrar, vid middagsbordet så fick jag känslan av att de förmodligen trodde att jag hittade på. Att jag inte trivdes med min tillvaro osv, sådär som bara föräldrar kan bortförklara saker och ting.

Veckorna passerade men så en natt vaknar jag plötsligt av att min säng vibrerar. Yrvaken, tänker jag där och då inte mer på det. Men efter att vibrationerna fortsatt i en vecka, så kunde jag inte längre bortförklara saker och ting. Huset var i allra högsta grad hemsökt!

Jag kan inte påstå att mina föräldrar tyckte det var speciellt roande när jag påpekade att det är konstiga saker som sker i huset.

Under de kommande veckorna fortsatte den ena konstiga händelsen efter den andra. Dörrar som smällde igen, mitt i natten. Någon gick med tunga steg i trappen. Det var även någon som gick i trappen till ytterdörren. Många gånger trodde jag att någon skulle öppna dörren, komma in och säga hej, men det kom aldrig någon. Lampor tändes och släcktes och det knackade i väggarna.

Men det som skrämde mig mest, var när jag var hemma själv. Klockan måste ha varit över tolv på natten. Jag satt i vardagsrummet och tittade på film, och så blev det bara becksvart. Ni som bor eller någon gång har bott på landet, vet att strömavbrott på landet alltid är en utmaning då det verkligen blir kolsvart. När jag nu satt mitt i detta mörker så hör jag hur något dundrar till på övervåningen,sen kommer knarrandet i trappen. Rummet blir kallt och det känns som att det står någon i rummet. När strömmen väl kom tillbaks fick lamporna vara tända tills gryningen kom. Det blev inte en minuts sömn den natten.

Efter den händelsen, lugnade det ner sig i huset förutom knarrandet i trappen och smällandet i dörrarna, tills jag en natt får ett samtal från min mamma. Klockan var säkert runt 03:00 på morgonen. Jag sov över hos en kompis i Stockholm, min första tanke var att det hade hänt något allvarligt, yrvaket och nervöst svarar jag. Mamma pratar med ostadig röst hon ber om ursäkt för att hon ringer så sent. Hon säger att hon bara ville höra min röst, eftersom pappa var borta på jobb. Jag frågar om det har hänt något? Mamma blir först tyst men sedan säger hon, ”Jag vaknade av att någon andades i rummet och blåste kall luft över mitt ansikte.”

Eftersom mina föräldrar tidigare inte velat tro på mig så hade nu min mamma fått en bekräftelse på det jag upplevde i huset. Några dagar efter den händelsen pratade min mamma med de vi hyrde huset av. Jag minns inte riktigt hur de kom in på det men hon påpekade att det hände konstiga saker i huset, varpå han svarade att det inte är första gången någon sagt det till honom. Han berättade även att de haft mycket konstiga upplevelser i deras hus, som låg på samma gård. Det hade gått så långt att de haft besök från Sveriges radio med Arne Wiese och Friedrich Jürgenson.

För er som inte vet vem Friedrich är så var han en av de första som lyckades spela in EVP (ljudupptagning från andar och andra övernaturliga väsen) under den senare delen av 60 talet. När mamma berättade att hon hade pratat med dem, kändes det som en lättnad, för nu hade jag verkligen inga tvivel kring huruvida huset var hemsökt eller inte.

Av de händelser jag upplevt i detta hus så kan jag inte påstå att det kändes som att denna själ ville mig något gott utan det var tvärtom en mycket obehaglig känsla. Visst kan det ha varit en osalig ande, som behövde hjälp att hitta ljuset. Men jag tror att på samma sätt som det finns onda människor så finns det även onda andar. Jag tror på en ”absolut dualism”, det innebär att universum styrs av två krafter en ond och en god.

Det finns många spännande historier om gården vi bodde på, där alla husen haft liknande händelser och kanske skriver jag om dessa lite längre fram.

//David

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − tretton =